When i grow up.
Dax att bita i det sura äpplet och verkligen försöka inse
att man kanske faktist trots allt växer ifrån varandra.
Inse att vissa vänner kanske inte förblir vänner för alltid.
Det gör ont, som fan. Men det är ju så det verkar och är.
Jag känenr att jag har ingenting mer att ge, har inte kraft
ork eller ens lust till att försöka nå mer, eller att ens
tänka tanken.
Livet? Ja jag gissar på det.
Även om jag inte vill.
Allting har förändrats.
Och nu menar jag inte bara sen jag blev gravid/mamma.
Utan detta började innan, men eskalerade när jag vart gravid.
Fan, it hurts. Det är inge kul, inte när man ser hur fint alla
har med varandra, och att veta att jag inte är en del av det längre.
Jag är borträknad och bortglömd. Som om jag aldrig betytt något,
att jag inte är lika viktig, att våra minnen inte betyder mer än
just att det är minnen, att det ska stanna i det förflutna.
Nej men det suger, som fan, jag vill inte, men ändå, jag orkar inte heller
ha det så här, känna så här, ha förhoppningar när jag VET att
ingenting alls kommer förändras, någonsin :(
That is really how o feel :(
Kommentarer
Trackback
