myownhappyplace -

You can't see my heart beating.

Hej!

Tänkte göra ett inlägg om lite funderingar jag hade igår kväll,

eller nej, en fundering jag hade!

Låg nämligen och tänkte på döden, skit bra när man redan har

svårt att sova, jag vet ;). Men är ju så många som dött senaste åren

i min närhet, alldeles för unga.

Men min tanke gick ungefär så här : Jag är verkligen LIVRÄDD för att dö.

Jag vill inte bli gammal, kanske därför jag håller mig fast och älskar

vampyrfilmer, i hopp om att dessa finns, just för att slippa åldras

och slippa dö. Framförallt dö. Åldras kan jag väl göra, om jag gör det

med någon jag älskar osv.

Anyway. Och det är ganska skumt att jag kan ligga i sängen,

och känna panik inför döden.

För ungefär 1 år sedan, innan jag blev gravid försökte jag ta mitt liv,

inte en utan två gånger. Blev räddad, i "sista" sekund, vilket jag är glad för idag!

Tacksamheten till denna människa är så sjukt stor.

Har aldrig varit med om en människa som ställt upp så mycket på mig tidigare

i mitt liv, någonsin! Jag gjorde denna människa illa gång på gång,

och denna människa va min hjälte, bokstavligt talat!

Inte så många som vet om att jag försökte ta mitt liv, så är ganska konstigt

att jag skriver ut det så här, öppet, på en blogg där vem som helst kan

läsa. Det har nog och göra med att jag har gått vidare med livet

och mår bättre än någonsin. Självklart har jag likt alla andra mina "ner" dagar.

Alla dagar kan man inte må toppen, men det är skillnad från då till nu.

Då va jag olycklig, deprimerad med några få upp dagar då jag inte kände att

livet va piss och blä.

Nu är jag lycklig med några dagar då och då som jag känner mig nere,

att jag inte riktigt vill kliva upp ur sängen, att jag känner för att lyssna på

depp musik, kedjeröka och dricka ett glas vin bara för att det lugnar mig.

När jag va olycklig och hade mina sämsta dagar (4-5 dagar i veckan) drack jag

3 liter vin, rökte upp ett paket cigg och gjorde sen dumma val, som idag

har gett mig min son vilket jag är tacksam för!

Idag när jag har mina nerdagar så behöver jag inte ens ett glas vin, en öl,

eller alkohol alls överhuvudtaget, och det känns skönt!

Min son va verkligen min räddning. När jag va gravid var jag tvungen att lära

mig hantera sorg utan alkohol, och kan lova att det va det tuffaste jag

gått igenom. Har aldrig någonsin kunnat hantera sorg, är väl inte så duktig

på det nu heller, men det har gått framåt.

Jag har aldrig varit rädd för att dö, någonsin faktiskt.

Försökte även ta mitt liv när jag va i yngre tonåren, har nog alltid

levt med en ständig depression blandat med diagnoser osv.

Men jag har alltid tagit mig upp, på något sätt har jag lyckats överleva allt

jag har fått gått igenom, och det har gjort mig starkare än någonsin,

men har även satt sina fotspår som kommer ta tid att få bort.

Att jag nu är rädd för att dö, är ju någonting bra, måste betyda att jag inte

känner mig redo, känner att jag är klar med livet.

Finns så mycket jag vill göra.

Jag vill se min son växa upp, tampas med alla hans trotsåldrar (gud vad jag kommer ångra

detta sen, haha), torka hans tårar när han får sitt hjärta krossat,

sitta på en stol och se honom gifta sig, få barnbarn, ja allt runt honom, jag

längtar till allt det där!

Sen vill jag göra så mycket själv, jag vill hitta RIKTIG kärlek, någon som behandlar mig

som jag är värd att bli behandlad. Med respekt, tillit, att jag är denne persons prinsessa.

Någon att förlova mig med, gifta mig med, kanske även skaffa barn med.

Och jag är så himla redo. Aldrig någonsin varit så redo i hela mitt liv

att hitta han med stort H! Dock sätter jag upp dessa murar hela tiden som ingen

orkar bryta sig igenom, och jag förstår dom, det gör jag. Kan inte klandra någon.

Det är mitt fel, det vet jag, och det är något jag arbetar på varje dag!

Jag vill flytta till hus (så klart med kärleken) på landet, skaffa körkort,

resa, resa så in i helvete vill jag göra, visa hela världen för Jamie.

Jag vill gå på min brors bröllop, se mina bröders blivande barn växa upp,

missade ju tyvärr min brorsdotters uppväxt, och det gör ont!

Men det är aldrig för sent.

Ja jag skulle kunna skriva i en evighet om allt jag vill.

Jag är helt enkelt inte redo att gå vidare, och det känns skönt,

men samtidigt jävligt skrämmande. När jag ville dö, när jag inte orkade

med jordlivet (är för 4 månader sen allt ändrades, orkade inte leva när jag va

gravid heller, hur mycket jag än längtade til mitt mirakel) så va det inte läskigt

att tänka på att dö, att kliva ut i gatan när det kommer en bil och liknande.

För att det kunde inte bli värre än jag hade det. Om jag bara råkade dö så va

det mer eller mindre en välsignelse. Nu så är det en livrädd tanke, för jag är

fan inte klar. Och att veta att livet kan försvinna så fort som en enda blinkning

skrämmer mig nå fruktansvärt mycket!

För jag vill verkligen inte.

Sen kanske frågan kommer om varför jag skriver om detta, för detta är

nå fruktansvärt personligt för mig, det är det verkligen!

Det är för att jag har gått vidare, har lämnat saker och ting bakom mig.

Det va sådana här saker jag och Fredrik pratade om.

Saker som bara han visste (detta är dock en bråkdel) om mig.

Men nu har jag inte honom kvar. Jag vet att han lyssnar och tröstar mig,

men fysiskt är han inte kvar här.

Och jag vet att vissa av mina nära vänner läser min blogg, och jag vill ha

lite förståelse, detta är saker många av dessa inte hade en aning om.

Inte många som vet om mina självmordsförsök, ingenting jag är direkt

stolt över, men det är en del av den jag varit, det som format mig till den jag

är idag. Och för att folk ska kunna känna mig, förstå varför jag är som jag är

så behöver dessa veta om vissa saker.

Detta är som sagt en bråkdel av mig, och varför jag är som jag är.

Men det är jag, mitt ärligaste och öppnaste inlägg någonsin.

Detta är saker jag inte klarar att prata om riktigt ännu, eller har klarat av,

därav att jag skriver,jag har skrivit ner alla jobbiga historier, men jag

har inte delat med mig av dessa, för jag vill inte släppa in folk,

för att släppa in folk i mitt liv, betyder att dom har ett val att lämna,

och lämnar dom så har jag blottat mig för någon.

Och det är skrämmande. Ni vet, People always leave!

Aja, nu känns det skrämmande som fan att jag strax ska trycka "publicera".

För då är det ingen återvändo, då har jag gjort det jag aldrig klarat av förut.

Jag öppnar mig, för alla! Detta är det nästläskigaste jag gjort i hela mitt liv,

för det läskigaste jag någonsin gjort är att få barn ;).

Men ja, nu ska jag lyssna på musik och dricka kaffe.

Detta är en text som beskriver mig, så fruktansvärt bra att jag får rysningar

varje gång jag hör denna!

"Nobody knows me, I'm cold, walk down this road all alone
It's no one's fault but my own, it's the path I've chosen to go
Frozen as snow, I show no emotion what'so ever"

Och detta är den mest inspirerande text någonsin. En låt jag lyssnar på

VARJE dag, minst en gång om dagen. Den lyfter mig, får mig att orka

LITE till, hur långt ner på botten jag än känner mig.

Den tilltalar mig. Den får mig att kämpa!

"Cause sometimes you just feel tired,
Feel weak, and when you feel weak, you feel like you wanna just give up.
But you gotta search within you, you gotta find that inner strength
And just pull that shit out of you and get that motivation to not give up
And not be a quitter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse."

2012-11-15 @ 14:18:24 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Luma

2012-11-15 @ 15:22:32 URL: http://helajavlajag.wordpress.com

Oerhört starkt av dig att våga skriva, berätta och söka förståelse. Jag blir så stolt över dig! Att se hur du går vidare, utvecklas och lär känna nya sidor av dig själv hela tiden. WOW! :)

Svar: Tack min vän! <3

Therese Nyström

Trackback